Tills vi hörs igen. Till we meet again!

Godmorgon fina människa!

Det gjorde inte så mycket att jag sov dåligt inatt, för idag är jag ledig. Det är rätt fascinerande så här års, för strax efter fyra på morgonen så är  det som att trycka på en knapp, och helt plötsligt så börjar alla naturens fåglar att kvittra i kör. En kort förklaring skulle vara att det är då solen lyser upp jorden. Men varför väljer alla fåglar att sätta igång samtidigt? En art skulle ju kunna börja när en annan sjungit färdigt? Och så efter en, eller två timmar, så slutar en efter en, tills det är några få kvar, som kvittrar ungefär hela dagen. 

Idag ska jag försöka fånga dagen. Gör det du med. Fast innan vi sätter igång med allt som ska göras idag, så reflekterar jag helt kort kring en artikel i Aftonbladet idag. Man beskriver om konstiga symtom som att vara pigg, fast syrehalten är låg i kroppen, om blodproppar och om nästintill förlamade ben eller armar. Det är sant, det som står. Jag har sett allt det där. Patienter med nästintill nekroser på tår, marmorerade fötter och händer, “förlamade” patienter, pigga med låg syrenivå, utslagna patienter med normal syrenivå som ändå andas med 50 andetag i minuten. 

Att jobba på intensiven i Huddinge, ett universitetssjukhus som är ett nav i Europa vad gäller levertransplantationer, kräver alltid mycket. Tjusningen ligger i att jag alltid, nästan dagligen, lär mig nya saker och får se allt mellan himmel och jord. Min arbetsplats är i händelsernas centrum alltid. Det är väl därför jag jobbat här i 18 år nu. 

Tack för att du tittat in och nästan varit som en inkännande psykolog. Det är ju verkligen att vara en kärleksfull medmänniska! Snart är en ny dag. Snart är det sommar. Distanskram!

Good morning, beloved one!

 It didn’t matter that I slept poorly at night, because today I’m free.  It is quite fascinating this time of the year, because just after four in the morning it is like pushing a button, and all of a sudden all the birds of nature start to sing.  A short explanation would be that this is when the sun lights up the earth. But why do all birds choose to start at the same time? One species could start when another has finished singing?  And then after one, or two hours, one by one ends, until there are a few left, who chirp about all day.

 Today I will try to catch the day.  Do it you too. But before we get started on everything to do today, I reflect briefly on an article in Aftonbladet today.  It describes strange symptoms such as being alert, though the oxygen content is low in the body, about blood clots and about the almost paralyzed legs or arms.  That’s true, what it says. I’ve seen all that. Patients with nearly necrosis on the toes, marbled feet and hands, “paralyzed” patients, low oxygen levels, exhausted patients with normal oxygen levels who breathe with 50 breaths per minute.

 Working on the intensive care unit in Huddinge, a university hospital that is a hub in Europe in terms of liver transplants, always requires a lot.  The joy lies in the fact that I always, almost daily, learn new things and see everything between heaven and earth. My workplace is always at the center of events.  That’s why I worked here for 18 years now.

 Thank you for looking in and almost being an acclaimed psychologist.  What you have done for me really is to be a loving fellow! Soon is a new day.  It’s soon summer. Distance Hug!

An eaten flower. Life IS!

Avundsjuk? Jealous?

I morse var det nära att den svenska avundsjukan drabbade mig. Jag fick nämligen höra att på ett annat stort sjukhus i Solna, finns fortfarande skänkt mat i överflöd…och där har man de bättre maskerna. Men va? På riktigt? Är det sant? Hrmpf. Ok Jag släpper det, för jag vet ju inte om det är sant. Så har jag läst att viktiga professorer är sura på våra myndigheter. Spontant vill jag börja argumentera, fast jag tror att det bästa för de som bestämmer i Sverige, är att lyssna, ta emot och bekräfta. Svälj stoltheten och försök få med. Även om myndigheterna har rätt. Vi är på något sätt skyldiga våra ungdomar det. De som är vår framtid. 

Samma gäller i intensivvården. Det finns flera läkare utanför iva som kämpar järnet för att patienter med covid och svåra bakgrundsdiagnoser ska få intensivvård. De fattar inte hur eländigt, fruktansvärt, hemskt sjuka, personer blir i det här. Det är bara för oss som vet, våra läkare med kompetens, utifrån etiska principer, att lugnt och sakligt neka när det behövs. 

Ta hand om de du älskar. Säg till dom: ni är viktiga för mig. 

Jag börjar känna att jag kanske snart slutar skriva av mig här. Låta bloggen vila till nästa gång jag behöver skriva av mig. Någon dag till, sen kanske det räcker. 

Distanskram!

This morning it was close to the Swedish jealousy hit me.  I was told that at another large hospital in Solna, food is still being given … and there you have the better masks.  What? For real? Is it true? Hrmpf. Ok I let it go, because I don’t know if it’s true. And so I have read that important professors are angry with our authorities.  Spontaneously I want to start arguing, though I think the best thing for those who decide in Sweden is to listen, receive and confirm. Swallow the pride and try to get along.  Even if they are right. We owe it to our young people in some way. Those who are our future.

 The same applies in intensive care.  There are several doctors outside the icu who are fighting the hardest for their patients with covid and difficult background diagnoses to receive intensive care.  They do not understand how miserable, horrible, terribly sick people become in this. It is only for us who know, our doctors with competence, based on ethical principles, to calmly and objectively deny when needed.

 Take care of the ones you love.  Tell them: you are important..

 I am beginning to feel that I may soon stop writing here.  Let the blog rest for the next time I need to write. Couple more days, then maybe it will be enough.

 Distance Hug!

Prepare dialysis for new patient

Kaffefilter. Coffe filters

Solen i ryggen, fönster neddragna på bussen. Ännu en dag avklarad i skymningslandet. Jag föreslog ju igår att du skulle avstå medial bevakning, fast jag kunde inte riktigt slita mig. Läste om svenska folket som börjar lämna sina hem, för fester och umgänge. Jag känner mig kluven inför beteendet. Å ena sidan så vet jag att människan är skapt för att vara en del av ett större sammanhang. Det är liksom viktigt att få umgås. Om man nu kan lita på människan, att man håller avstånd, inte går ut om man till exempel hostar, om inneställen, barer och restauranger tar sitt ansvar och inte tar in för många, ja då vore det väl kanske ok. Å andra sidan så är människan inte smart. Ju längre tiden går, och det inte drabbar en själv, ju fler personer man ser, som skrattar och lever livet till synes helt bekymmersfritt, desto enklare blir det stt ifrågasätta och tänka att det nog inte är så illa som det sägs? Det är ju ändå bara gamla som blir sjuka och kanske dör? Inte jag, tänker du. Frihet under ansvar får inte tas för givet! Det ska hedras. Jag vill inte se militärer som kollar om undantagstillstånd efterlevs. Saken är den att covid19 inte har försvunnit. Det kan mycket väl blossa upp igen. Din dotter kan blir sjuk och hamna på iva. Eller min dotter. Var rädd om din nästa. 

Jag hade lätt ångest på väg till jobbet idag. Skickade meddelande till min fru om känslan. Jag vet, jag bör inte fundera över sommaren, eller längre fram än den här dagen. Men kommer vi kunna få semester? Jag vill inte bara sova på soffan på lediga dagar, av fullständig trötthet. Jag är evigt tacksam över att inte behöva flytta från avdelning till avdelning. När jag klädde på mig skyddskläderna idag, så var de vanliga munskydden slut, de där hatiska som jag berättat om. Nu finns bara “kaffefilter ” att tillgå. Förra veckan fanns dom, fast på väggen stod det då att man ska använda dom OM man bara var inne på salen en kort stund. Den här veckan är de tydligen testade och lika bra som de förra. Fastän de är tunnare. Jag funderar lite över historien om grodan. Värmer man upp plattan långsamt, så hoppar inte grodan bort, men om plattan är varm från början, då hoppar den bort. Är jag en groda? Om vi fick de här kaffefiltren från dag ett, skulle jag säga nej då? Japp! Arbetsgivaren ska ändå ha viss heder, för de har lyckats köpa in riktiga skyddsmasker. Så idag var första gången som jag valde att använda en sån. Det är svårare att göra sig hörd i en sån, men jag gör allt för att inte dö själv. 

Idag hade jag bokat tid för en halvtimme hos psykologen. Att prata, att sätta ord på tröttheten och tankarna är bra. Japp, jag grät. Jag kan vara glad och skratta med mina kollegor, men det är också väldigt skönt att få öppna på den där inre kranen. Släppa ut. Sedan tillbaka till patienter som aldrig blir av med slemmiga hostan. Du kanske bara blir lite förkyld av det här viruset. Grattis! För många andra blir detta en kamp för livet, i skymningslandet, där jag jobbar.

Det går inte en dag utan att jag ser eller hör någon kollega gråta. Det är samtidigt skönt att se att vi är så öppna med våra känslor. Idag är den personen ledsen, som imorgon kan trösta mig. 

Vi är alla i det här tillsammans. Du och jag. Vi behöver varandra. För livets skull. För dina barns skull!

The sun in the back, windows pulled down on the bus.  Another day in the twilight zone. I suggested yesterday that you refrain from reading the news. I couldn’t really keep myself from it.  I read about the Swedish people who are starting to leave their homes, for parties and socializing. I feel divided for the behavior. On the one hand, I know that we are created to be part of a larger context.  It is also important to get together. If you can trust the person, that you keep a distance, do not go out, for example, if you cough, if the pubs, bars and restaurants take responsibility and do not take in too many, well then maybe it would be ok.  On the other hand, the human being is not smart. The longer time goes on, and it does not affect one’s self, the more people you see, who laugh and live life seemingly carefree, is it then as bad as it is said? After all, it’s only the old who get sick and maybe die?  Not me. Freedom under responsibility must not be taken for granted! It should be honored. I do not want to see the military checking us. The thing is that covid19 has not disappeared. It may well flare up again. Your daughter may become ill and end up in icu. Or my daughter.  Take care of your next.

 I was anxious on my way to work today.  Sent message to my wife about the feeling.  I know, I shouldn’t think about summer, or any further than this day.  I don’t just want to sleep on the couch on vacant days, of complete fatigue.

  I am eternally grateful to not have to move from one ICU ward to another.  When I put on my protective clothing today, the usual mouthguards were finished, the hateful ones I told you about.  Now only “coffee filters” are available. Last week they were there, but on the wall it was said that you should use them IF you were only in the patient room for a short while.  This week they are apparently tested and just as good as the other masks. Just a bit thinner. I think a little about the history of the frog. If you heat the plate slowly, the frog will not jump away, but if the plate is warm from the beginning, it will jump away.  Am I a frog? If we got these coffee filters from day one, would I say no then? Yep! The employer must still have some honor, because they have managed to buy real protective masks, like gas masks. So today was the first time I chose to use one. It’s harder to make yourself heard in such a thing, but I make every effort not to die.

 Today I had booked time for half an hour with the psychologist.  To talk, to put words on fatigue and thoughts is good. Yeah, I cried.  I can be happy and laugh with my colleagues, but it is also very nice to open up that inner crane.  Release. Afterwards back to patients who never get rid of the slimy cough. You might just get a little cold from this virus.  Congratulations! For many others, this will be a struggle for life. Not one day goes by without me seeing or hearing a colleague cry.  At the same time, it is nice to see that we are so open with our emotions. Today, that person is sad, who can comfort me tomorrow.

 We are all in this together.  You and I. We need each other.  For life’s sake. For the sake of your children!

Me, today! Wonder what patients feel when seeing me!

En lugn dag. A calm day

Youre the voice (John Farnham).

Godmorgon fina människa!

Jag önskar dig en dag med lugn och ro.

Om det är möjligt, så bry dig inte om att kolla på media idag. Hos mig skiner solen och fåglarna sjunger sina vårsånger. Idag ska jag andas in djupt, få ner mina axlar och leva i nuet. 

Att älska sin nästa måste rimligen betyda att bry sig om den jag möter. På alla sätt. Le, eller gråta med, en hand på en axel, hålla avstånd, stanna hemma om jag är sjuk, ett samtal till den som är ensam. Vad kan du göra idag, för att må bra och för att göra någon glad idag? 

Vi är i det här tillsammans. Distanskram!

Good morning dear person!

 I wish you a day of peace and quiet.

 If possible, don’t worry about checking the media today.  Here, the sun is shining and the birds are singing their spring songs.  Today I will breathe deeply, get my shoulders down and live in the present.

 Loving one’s neighbor must reasonably mean caring about the one I meet.  In every way. Smiling, or crying with, a hand on a shoulder, keeping a distance, staying home if I am sick, a call to the one who is alone.  What can you do today, to feel good and to make someone happy today?

I wish you can fill your soul with warmth and love today.

 We’re in this together.  Distance Hug!

Spring, sounds, calm, life…

Varför inte? Why not?

Varför får inte anhöriga besöka på iva eller sjukhuset överhuvudtaget? En del av argumenten som jag kommer ta upp nu, är inte applicerbara på varje situation eller anhörig, men alla argument sammantaget gör den här bestämmelsen självklar för mig. Ja, alltså till 99%. Jag anser att vi som personal borde få avgöra om någon anhörig ska få komma in och sitta bredvid, de sista timmarna som ens partner eller familjevän lever (i fortsättningen skriver jag “vän”).

Argumenten är inte uppskrivna i någon som helst prioriteringsordning. 

Vi som jobbar med din sjuka anhöriga, har två eller tre lika svårt sjuka personer att ta hand om. Som anhörig är det jobbigt att höra när ens vän hostar och det kommer upp slem i respiratorslangen, och det respiratorn börjar tjuta. Och så kanske vi inte kommer med en gång. Eller se ens vän röra sig oroligt, andas tungt. Det kanske rinner slem ur munnen. Kanske du tycker att lakanet ligger fel eller att din vän känns kall och du vill ha fler filtar. Kanske du märker att det börjar lukta bajs och u vill att vi ska komma och hjälpa. Tänk att alla 60 patienter har en anhörig hos sig, med samma oro och samma önskan på personalen. Det är inte konstigt om frustrationen stiger i dig. Du går iväg för att hitta någon som kan hjälpa. När respiratorn tjuter, så kommer vi som regel väldigt fort. Men vi kanske inte kan fixa att din vän andas lugnare. Sjukdomen är eländig. Slem som rinner längs munnen, eller avföring tar vi hand om så snart ingen annan patient har något ABC-problem. 

Alla anhöriga kommer inte samtidigt. Det ringer på dörren. Vem av oss ska avbryta för att öppna? Ok, jag går och öppnar för dig. Du har inte varit här förut. Så nu måste jag visa hur du ska ta på dig skyddskläderna. Säg att 30 anhöriga kommer. Det betyder 30 oerhört värdefulla skyddskläder som jag som arbetar går miste om. Hur länge orkar du sitta bredvid din vän innan du behöver gå på toaletten eller gå ut? Då måste jag följa med dig igen och visa hur du ska göra för att klä av dig på rätt sätt. Så du inte riskerar att smitta dig själv. 

Din vän ligger hos oss. Det finns inget du hellre önskar, än att vara hos hen. Det skär i din själ att inte få se. Inte få vara nära. Visst, du var hostig och hade feber igår, men idag känner du dig ok. Ingen behöver veta något. Så ringer du på dörren för att bli insläppt. Hostar till när du pratar med någon av oss. Och så är skadan kanske skedd, att du råkat smitta någon av oss. En sjuk kollega är förödande för mig. Det betyder övertid, ökad stress, ökad risk för att göra fel, ökad risk för att jag själv blir sjuk. 

Säg att 30 anhöriga finns på avdelningen. Några anhöriga anser att deras vänner inte fått hjälp på länge. Eller så fattas ett vårdbeslut som inte du kan acceptera. Din sorg och din frustration måste ta vägen någonstans. Det var ju nyss som din vän var stark och pigg. Det är omöjligt att tänka att din vän ska dö. Det blir kortslutning i ditt inre. Det är förståeligt. För det är kris i ditt inre. Du skriker och gråter. Bankar i frustration mot närmast tänkbara. Du måste få ut sorgen. Du slår till…mig. Du vill inte, men det blir bara så. 

Vi gör allt vi kan för att din vän ska överleva. Så länge vi har resurser och så länge som din väns kropp förmår att leva. Men det finns gränser. För allt. Jag behöver behålla fokuset på din vän. Jag vill inte vara orolig över brist på skydd, eller risk för att bli slagen. Jag kan inte bli mer stressad eller störd i arbetet än vad jag redan är. Om jag blir det så går jag under. Din vän behöver inte det. 

Men Sen finns stunden. Då när det livet har ett slut. De sista timmarna. Om jag som ivasjuksköterska haft samtal med dig per telefon och känner in att det skulle fungera att du kom till din vän för ett sista farväl, då önskar jag att jag fick säga ok till dig. Ibland känns den här sjukdomen, det hatiska viruset så omänskligt. Det är då som det gör så ont i min själ. Jag känner in och tror jag förstår rätt så bra. För jag har också vänner. Och jag skulle brista om jag inte fick säga ett sista farväl. 

Som avslutning får du läsa några stycken från den kamedorapport som skrevs efter branden i Göteborg. Den belyser en del av det jag försökt få fram. 

“Under arbetet på skadeplats har enskilda personer både bland räddningstjänstens personal och ambulanssjukvårdarna blivit utsatta för verbala hot liksom i ett fåtal fall mer handgripligt med sparkar och knytnävsslag. De skador som uppstod bestod i blåmärken/skrubbsår, samt i ett fall revbensfrakturer. Drivkraften hos förövarna har i de flesta fall varit att försöka tilltvinga sig prioritet i behandlingen av ”sina” närmaste. I ett fall finns också beskrivit hur sjukvårdspersonal av omkringstående inte tilläts avbryta HLR (hjärt-lung-räddning), som bedömdes vara

utan chans att lyckas…Aggression ingår som en komponent i krisreaktionen. Det är således

inte svårt att förstå att hot och i vissa fall våld gentemot räddningspersonal kan förekomma i samband med en katastrof.” (s. 87)

Imorgon är en ny dag! Snart är det sommar. Snart är det över. Vi gör det här tillsammans.

Why should not relatives visit icu or the hospital at all?  Some of the arguments that I will address now are not applicable to every situation or relative, but all arguments combined makes the decision clear to me.  Yes, that is to 99%. I think that we as a staff should be able to decide whether any relatives should be allowed to come in and sit next to your friend, the last hours that one’s partner or family friend lives (in the future I write “friend”).

 The arguments are not written in any order of priority.

 We who work with your friend have two or three equally difficult sick people to take care of.  As a relative, it is hard to hear when your friend is coughing and there is mucus in the respiratory tube, and that respirator starts to alarm.  And then maybe we won’t come right away. Or watch your friend move anxiously, breathe heavily. It might run mucus out of your friends mouth. Maybe you think the sheets are wrong or your friend feels cold and you want more blankets.  Maybe you notice that it starts to smell poop and you want us to come and help. Imagine that all 60 patients have a relative with them, with the same concern and the same wishes of the staff. It’s no wonder if frustration rises in you.  You go off to find someone who can help. When the respirator is alarming, we usually come very quickly. But we may not be able to fix that your friend is breathing more calmly. The disease is miserable. Mucus that runs down the mouth, or feces, is taken care of as soon as no other patient has any ABC problem.

 Not all relatives come at the same time.  The doorbell rings. Which of us should cancel the work, to open?  Ok, I go and open for you. You haven’t been here before. So now I have to show how to put on your protective clothing.  Say that 30 relatives will come. This means 30 extremely valuable protective clothing that I, the worker, will miss. How long can you sit next to your friend before having to go to the bathroom or go out?  Then I have to follow you again and show you how to undress properly. So you don’t risk infecting yourself.

 Your friend is with us.  There is nothing you want, rather than be with them.  It cuts into your soul not to see. To not get close. Sure, you were coughing and had a fever yesterday, but today you feel ok.  No one needs to know anything. Then you call on the door to be let in. You cough when you talk to any of us. And so the damage may have happened, that you accidentally infected one of us.  A sick colleague is devastating to me. This means overtime, increased stress, increased risk of making mistakes, increased risk of getting sick myself.

 Say that 30 relatives are in the department.  Some relatives believe that their friends have not been helped for a long time.  Or we make a healthcare decision that you cannot accept. Your grief and your frustration must go somewhere.  It was just like your friend was strong and well. It’s impossible to imagine your friend dying. It gets short-circuited in you.  It is understandable. Because it is a crisis in you. You scream and cry. Banks in frustration at the closest next to you. You have to get the grief out.  You turn on … me. You don’t want to, but that’s just the way it is.

 We do everything we can to make your friend survive.  As long as we have the resources and as long as your friend’s body is capable of living.  But there are limits. For everything. I need to keep the focus on your friend. I don’t want to worry about lack of protection, or the risk of being beaten.  I can’t be more stressed or disturbed at work than I already am. If I do, I will go down. Your friend doesn’t need that.

 But then there is the moment.  The moment when life is ending.  The last hours. If, as a nurse, I had a conversation with you over the phone and felt that it would work that you came to your friend for one last farewell, then I wish I could say ok to you.  It is in this situation that it hurts my soul. I know and think I understand quite well. Because I also have friends. And I would burst if I couldnt say one last goodbye.

 To conclude, you will read some of the kamedoreport written after the Gothenburg fire.  It highlights some of what I have been trying to achieve.

 “During work at the scene of injury, individuals, both among the emergency services personnel and the ambulance medical services, have been exposed to verbal threats as well as in a few cases more tangible with kicks and fist bumps.  has in most cases been trying to force priority into the treatment of “their” relatives, and in one case it has also been described how health care personnel of relatives were not allowed to interrupt CPR (heart-lung rescue), which was deemed to be

 without a chance to succeed … Aggression is a component of the crisis response.  So it is

 it is not difficult to understand that threats and, in some cases, violence against rescue personnel can occur in the event of a disaster. “(p. 87)

Min åsikt. Ett meddelande. My opinion. A message.

Den här låten lyssnade jag på när jag skrev detta.

Nej men nu blev jag lite upprörd igen. Läste just in en kvällstidning att ivo (inspektionen för vård och omsorg) ska kolla om vi sköter oss. En del personer med njursvikt har tydligen nekats intensivvård fast det ska finnas platser. Det är såklart helt rätt och bra att vi har en myndighet som kollar oss, men det jag säger nu, är som vanligt mina tankar och åsikter. Och det är inte jag som fattar de yttersta besluten. 

Hur var det nu igen, är tiden vi befinner oss i ett vanligt tillstånd eller “krig”? Hur många intensivvårdsplatser har byggts upp och kämpats fram? Enorma insatser från massor med olika håll har utförts. Respiratorer, sängar, skyddskläder, logistik. Hur många dialysapparater har byggts? Hur många finns det? Drygt tio på iva i Huddinge. Hur många patienter – covid och de utan covid- ligger på iva nu? 60 stycken? Hur många patienter får njursvikt, som normalt inte har det? 10 stycken? Är tillgången på dialysvätskor säkrad? Hur många patienter behöver dialys för att få ut vätska, efter en startperiod med mycket vätska in, för att bibehålla normalt blodtryck? Vad säger evidensen om överlevnad efter intensivvård, med njursvikt som diagnos, eller med dialysbehandling som komplikation? Alla dessa frågor, tillsammans med de etiska riktlinjer vi håller högt, och de prioriteringar som normalt görs för vem som ska få vård på iva eller inte, de ställs alltid. Oavsett krig eller inte. Jag säger igen: det är inte en lek, det är inte enkelt att ligga på iva. Ska en yngre person med tillfälligt uppkommen njursvikt få vänta något dygn på dialysbehandling bara för att en person med njursvikt som diagnos ska få en vårdplats? Vilka blir konsekvenserna för den som måste vänta? Bara för att det finns vårdplatser så betyder inte det att nödvändig utrustning finns. Det är troligt att våra läkare som fattar beslut om vilka som ska få intensivvård nu känner sig skyldiga att ta in personer som troligtvis inte kommer klara sig. Konsekvenserna blir att vi alla ska jobba än mer. Försöka tänja på gränserna ytterligare. Tills en annan diagnosgrupp ifrågasätter och vill att ivo kollar. Men, ser ni inte att vi vill göra allt för alla? Tror ni att vi tar lätt på en människas liv? Någonsin? Om vi tänkte fel och handlade orätt, ja då hade vi bara byggt upp några sängplatser, på postop eller så. Vi får ju in kollegor från andra landsting för att mäkta med så många som möjligt. Men alla har inte förutsättningar att klara sig. Begränsningen är tillgång på resurser OCH på kroppens förmåga till återhämtning. Att klara intensivvården. Och tiden efter den. 

Idag grät jag igen. Märkligt. Jag har inte gråtit så ofta som nu. Ett meddelande, ett rop från ensamhet, en fråga om stöd i den djupaste sorg. Till dig och din familj: jag har tänkt på er idag. Ikväll ska jag be för er. Om att orka. 

Imorgon är en ny dag. Krama om familjen, din partner. Somna inte i ilska. Vi gör det här tillsammans. Distanskram!

No, got a little bit upset again.  Just read an evening newspaper that ivo (the inspection for care) should check if we have done right.  Some people with kidney failure have apparently been denied intensive care although we had icu places. Of course, it is perfectly right and good that we have an authority that is watching us, but what I say now is, as usual, my thoughts and opinions.  And it is not me who makes the ultimate decisions.

 What was it like now, is the time we are in a normal state or “war”?  How many intensive care sites have been built up? Huge efforts from masses of different directions have been carried out.  Respirators, beds, protective clothing, logistics. How many dialysis machines have been built? How many are there? About ten at the icu in Huddinge.  How many patients – covid and those without covid – are on icu now? 60? How Many Patients Have Kidney Failure That Does Not Normally Have It? 10 ? Is the supply of dialysis liquids secured?  How Many Patients Need Dialysis to withdraw Fluid, After a Start-up with a Lot of Fluid, to Maintain Normal Blood Pressure? What does the evidence say about survival after intensive care, with kidney failure as a diagnosis, or with dialysis treatment as a complication?  All of these issues, along with the ethical guidelines we hold high, and the priorities that are normally made for who should receive care for at icu or not, are always asked. No matter war or not. I say again: it is not a game, it is not easy to be a patient on icu. Should a younger person with temporary renal failure have to wait a few days for dialysis treatment just because a person with kidney failure gets an icuplace?  What will be the consequences for those who have to wait? Just because there are places, it does not mean that the necessary equipment is available. It is likely that our doctors who make decisions about who should receive intensive care, now feel obliged to bring in people who are unlikely to survive. The consequence is that we will all work even more. Try to stretch the boundaries further. Until another diagnosis group questions and wants ivo to check.  But, don’t you see that we want to do everything for everyone? Do you think we take on a person’s life easily? Ever? If we thought wrong and acted wrong, well then we would only have built up some beds, on post surgery ward. But not everyone has the prerequisites to make it. The limitation is access to resources AND the body’s ability to recover. To cope with intensive care. And the time after that.

 Today I cried again.  Strange. I haven’t cried as often as now.  A message, a cry from solitude, a matter of support in the deepest sorrow.  To you and your family: I’ve been thinking about you today. Tonight I’ll pray for you.  About to cope.

 Tomorrow is a new day.  Hug the family, your partner.  Don’t fall asleep in anger. We do this together.  Distance Hug!

Se på mig som liten är…

Vägskäl. Crossroads

Godmorgon! 

Jag står i ett tomt, grått, större rum. Fyra, knappt synliga, något halvfasta väggar omkring mig. Jag upplever det som att jag ser på mig själv. Snett uppifrån. Som en kamera som långsamt snurrar runt mig. Det är alldeles tyst, fast jag känner att det blåser lätt på mig. Jag tror att stunden som jag befinner i mig i nu, i verkligheten, är som ett vägskäl. Antingen faller jag ner i stresskonen och mörkret och slitet och oron och sorgen igen, eller så lyckas jag hitta glädjen, orken, kontrollen. Hur kom jag till rummet? Vad avgör var jag hamnar? Kan jag påverka vad som händer med mig, eller blåser jag runt dit vinden för mig, helt hjälplös? Mina tre senaste pass har varit tunga och stressiga, men jag har fått vara på samma avdelning. Vi har nu fyra uppbyggda intensivvårdsvdelningar. Iva 1, vår vanliga ivaenhet – gjord för intensivvård på alla tänkbara sätt. Iva 2 och 3 som består av bås i vardera två korridorer och med lite olika respiratorer och logistik. All utrustning går inte in automatiskt i vårt journalsystem. Stressen ligger i okänd, ny plats, till en början svårt att hitta det jag behöver, dokumentationssvårigheter. Sedan har vi iva4. Allt dokumenteras på papper. Alla data. Narkosrespiratorer som körs med gas (har man koll på gasläckage ut i rummen? På operation där dessa apparater annars används, finns bättre utsugsförmåga). Jag vet att det händer att kollegor måste byta enheter varje dag. Det är ett onödigt stressmoment som måste minimeras så långt det bara är möjligt. 

Jag har ändrat lite på min approach de senaste dagarna. I en svunnen tid, då corona inte fanns, då jobbade jag som en del – lite i mitten- i ett Tvärprofessionellt team. För stunden väljer jag att ta kontrollen. Innan vi börjar patientarbetet så ser jag till att vi alla på salen samlas för en kort genomgång. -välkommen teamet! Vilka risker ser vi hos våra patienter? Vilka planer har vi med våra patienter idag? Tips: ABC. Här är telefonnumret till vår “löpare” i korridoren, men skriv ner på papper och samla ihop flera saker innan vi ringer. Kom ihåg att kommunicera. Kom ihåg raster och luncher. Och ändå så märker jag på en del kollegor att man vill göra allt omvårdnadsarbete som vi annars hinner med i en svunnen tid. Vid tvättning så går man minutiöst igenom ryggen, hittar ett litet sår, vill lägga om. Eller ser torra läppar. “-om vi har plåster i lådan så kan du sätta på det. Annars får vi ta det vid nästa vändning! Om vi har ngn salva till läpparna nu, så kan du sätta på det. Annars får vi ta det nästa gång. ABC. Varje moment som tar bort fokus från detta, minimerar tiden för ABC på nästa patient. Vi har inte råd med det. Fokus! Släpp tänket på annat. Vi är i krig nu. 

Såklart att du ska tvätta patientens rumpa när hen har bajsat, men den behöver inte vara spegelskinande. Vi behöver snart tvätta där igen. På ronden: patienter har emellanåt högt natrium i kroppen. Det kan åtgärdas med vatten i sonden, eller glucos i blodet. En del läkare envisas med att försöka ge vatten i sonden. Kom ihåg att patienterna är nersövda eller bara har magar som inte riktigt är igång. Då ska jag försöka hinna med att en gång i timmen trycka ner 150 ml vatten. För vi har inte såna aggregat längre. De är slut. Nej, jag vill ha glucosinfusion. Spara på teamets kompetens och tid till ABC (högt natrium kommer visserligen in på C, men är det verkligen rätt nyttjande av mig/oss?).

Nu har vi vårdat covidpatienter och börjar få kunskapsbank. Känner igen händelser. Kan lägga i bukläge. Känner igen rutiner. Vi är alla trötta. Säger flyktiga Hej till varandra. Vid matbordet skrattar vi åt våra ansikten med märken av maskarna som skär in. Vi har tillgång till psykolog och präst. En organisation mitt i kriget. Andningshål. En försiktig optimism i samhället. Planar inte covid ut just nu? Pressen på ivaplatser är lite lugnare. Andningshål. Personligen tror jag inte att det här är över. Det kommer toppar och dalar och covid lär vi ha för lång tid, om vi ens någonsin blir av med det. Att hela tiden planera för nästa steg, det är så en ivasköterska är. Fortfarande finns restauranger som skänker mat. Fast det är möjligt att covid börjar bli vardag. Ivapersonalen gör visserligen ett bra jobb, men hjältar?? Jag lovar dig, vi har alla varit oerhört glada och tacksamma för all generositet. Vi inser att det inte kommer fortsätta i evighet, men det har verkligen hjälpt oss. Igår, efter avslutat arbetspass, fanns kassar till var och en av oss, med mat för två från en restaurang. Vilken kärlek. Tårögd. Tack. 

Idag kan jag andas. Jag har sovit gott. Jag har grym koll just nu. Nya kollegor är fantastiska och hugger i fast de är helt nya och oerfarna. Det är mitt ansvar att se till att bygga upp och stärka. Och det är jag proffs på. 

Nu börjar jag skriva på varför anhöriga inte får vara på iva eller på sjukhuset alls. 

Distanskram. 

Good morning!

 I stand in an empty, gray, larger room.  Four, barely visible, slightly semi-solid walls around me.  I feel like I look at myself. Oblique from the top. Like a camera slowly spinning around me.  It is very quiet, although I feel it blows easily on me. I think the moment that I find myself in now, in reality, is like a crossroads.  Either I fall into the stress cone and darkness and weary and tear and sorrow again, or I manage to find the joy, the energy, the control. How did I get to the room?  What determines where I end up? Can I influence what happens to me, or will the wind blow me around, completely helpless? My last three days have been hard and stressful, but I have been in the same icuward.  We now have four intensive care units built up. ICU 1, our usual icu unit – made for intensive care in every conceivable way. Icu 2 and 3, consisting of booths in each of the two corridors and with slightly different ventilators and logistics.  All equipment does not automatically enter our medical records system. The stress lies in an unknown, new place, initially difficult to find what I need, documentation difficulties. Then we have icu4. Everything is documented on paper. All data.  Anesthetic respirators that run on gas (do you have gas leakage out of the rooms? On surgery units where these appliances are otherwise used, there is better extraction capacity). I know that colleagues have to change wards every day. It is an unnecessary stress that must be minimized as far as possible.

 I have changed my approach a bit in recent days.  In a bygone era, when there was no corona, then I worked as part of an Interprofessional team.  For the moment, I choose to take control. Before we begin the patient work, I make sure we all gather in the room for 4 patients, for a brief review.  – welcome the team! What risks do we see in our patients? What plans do we have with our patients today? Tips: ABC. Here is the phone number of our “runner” in the corridor, but write down on paper and collect several things before we call.  Remember to communicate. Remember breaks and lunches. And yet, I notice in some colleagues that they want to do all the nursing work that we would otherwise be able to do in a bygone era. When washing, you go through the back meticulously, find a small wound, want to change.  Or look dry lips. “-if we have patches in the box you can put it on. Otherwise we can take it at the next turn! If we have any ointment to the lips now, you can put it on. Otherwise we can take it next time. ABC. Every step that removes focus from this minimizes the time for ABC on the next patient. We can’t afford it. Focus! Let go of thinking otherwise. We’re at war now.

 Of course you should wash the patient’s buttocks once they have pooped, but it does not have to be mirror-shining.  We need to wash there again soon. On the round: patients occasionally have high sodium in the body. It can be addressed with water in the probe, or glucose in the blood.  Some doctors insist on trying to give water to the probe. Remember that patients are anesthetized or just have stomachs that are not really running. Then I’ll try to catch 150 ml of water once an hour.  Because we no longer have such aggregates. They are over. No, I want glucose infusion. Save on the team’s skills and time for ABC (high sodium will certainly enter C, but is it really the right use of me / us?).

 Now we have taken care of covid patients and are starting to get a knowledge bank.  Recognizes events. Can put in proneposition. Recognizes routines. We are all tired.  Says volatile Hello to each other. At the dinner table we laugh at our faces with the marks of the worms that cut into.  We have access to a psychologist and a priest. An organization in the middle of the war. Breathing. A cautious optimism in society.  Aren’t planning covid out right now? The pressure on iva places is a little calmer. Breathing. Personally, I don’t think this is over.  There will be highs and lows and covid we learn to have too long, if we ever get rid of it. To constantly plan for the next step, that’s what an Ivy nurse is.  There are still restaurants serving food. Although it is possible that covid will become everyday. The iva staff does a good job, but heroes ?? I promise you, we have all been extremely happy and grateful for all the generosity.  We realize that it will not continue forever, but it has really helped us. Yesterday, after finishing work, there were shopping bags for each of us, with food for two from a restaurant. What love. Tearful. Thanks.

 Today I can breathe.  I’ve slept well. I’m having a great time right now.  New colleagues are fantastic and chop in even though they are brand new and inexperienced.  It is my responsibility to ensure that we build and strengthen. And I am a professional at that.

 Now I am starting to write about why relatives may not be at icu or the hospital at all.

 Distance Hug.

Imagine…

Glad fast trött. Happy, but tired.

Solen har ännu inte gått ner, nu när jag lämnar jobbet ikväll. Det är varmare i luften. Fairytale med Alexander Rybak, ljuder i lurarna. Den här dagen har varit riktigt bra faktiskt. Första delen av dagen var vi många kollegor som “teamade ” på salen. Det kändes avspänt mitt i …

Förutom omvårdnad och ronder, så har jag avslutat och primat en dialys, hjälpt till att ta emot en patient, varit med vid sövning och intubering, lagt patient i bukläge och fikat. Jag är tacksam och glad över all personal som kommit till oss och bara kämpar på. Mitt i stundens allvar så försöker man göra det bästa för varje patient. Fast de emellanåt känner sig förvirrade och undrande. 

Ikväll ska jag försöka berätta om vilka de tänkbara orsakerna är till varför inga anhöriga får vara på iva eller på sjukhuset alls. 

Alltså, jag sover så otroligt dåligt på nätterna. Snurrar runt, drömmer konstigt jobbrelaterat. För andra natten i rad har jag lagt mig på soffan för att inte störa eller väcka min fru. 

Tack för fina, stöttande kommentarer! Dom hjälper.  

The sun has not yet set, now that I leave the job tonight.  It is warmer in the air. Fairytale with Alexander Rybak, sounds in the headphones.  This day has been really good indeed. For the first part of the day we were many colleagues who “teamed”.  It felt relaxed in the middle of…

 In addition to nursing and rounds, I have completed and primed a dialysis, helped to receive a patient, participated in intubating a patient, placed a patient in abdominal position.  I am grateful and happy with all the staff who have come to us and are just struggling. In the midst of the seriousness, they try to do the best for each patient. Although they sometimes feel confused and puzzled.

 This evening  I will try to tell you what the possible reasons are to why no relatives may be at the icu or the hospital at all.

 So, I sleep so badly at night.  Spins around, dreams weird job-related.  For the second night in a row, I lay down on the couch so as not to disturb or wake my wife.

 Thanks for the nice, supportive comments!  They help.

Caring for a patient

Bara en vanlig dag. Just another day.

Den här låten har jag lyssnat på när jag skrivit nedanstående text.

I morse då jag satt på bussen till jobbet, kom den hårda magklumpen tillbaks. Inte direkt en ångestklump, men en sån man får när man är på helspänn, beredd på kamp. Ok, nu får jag ha den till ikväll när jag slutar jobbet, tänkte jag. Tittar ut genom fönstret och ser landskapet rulla förbi. Skickar ett meddelande till två av mina syskon och till pappa. “Jag är trött. Det går inte över med sömn. Jag vet inte om jag kommer orka igenom det här. ” Djup suck. Känner igen ontet, samma som efter händelsen med brandmannen jag hade hand om i Solna. Som fick mig att gå av bussen och gå gråtandes hem. Djup suck. Inte nu. Kanske senare. På jobbet igen…nya vänner att lära känna och att skola in. Lite irriterad på nattpersonalen som inte hunnit fylla på saker på salen. Men inser samtidigt att det kommer bli likadant för dom, när jag lämnar över. Vi gör ju allt vi kan. Jag är imponerad på nya vänner som bara hoppar in och jobbar på. Jo visst, det är ett stort ansvar att vara enda sjuksköterskan med intensivvårdsutbildning på salen. Och frågorna till mig dyker upp hela tiden, från alla håll. Det är självklart ok, och jag lider inte alls av det egentligen. Det tar visserligen en del av tiden jag annars hade gett mina två patienter. Men, jag vet att om jag “utbildar” och hjälper, så kan de föra vidare sen, och agera självständigt imorgon. Jag hjälper mig själv, fast klumpen i magen spänner. Snabba raster utanför salen. På en av rasterna sätter jag mig i soffan. Iva har sett till att det finns psykolog och präst hos oss. Så att vi ska kunna få prata av oss om vi vill. Jag frågar om de fått något rum att sitta i. Det har dom. Jag upplyser honom att jag hade gått till honom om han satt där nu. Får erbjudandet om att vi kan gå dit. Aghhhhh…nära till tårar. Sväljer. Jag hinner inte nu, men förhoppningsvis imorgon.  En patient kan jag skriva ut idag, till avdelningen! Jippi! Jag hämtar nästa patient efter drygt en timme. Måste bara förbereda sängplatsen. Monterar upp nya slangar på respen. Vissa moment kan jag inte, eftersom det vanligtvis är våra ivaundersköterskor som fixar. Fram mot kvällen lyckas jag slappna av något faktiskt.

Jag har inte hunnit skriva ngn journalanteckning idag, men jag har hunnit ringa en anhörig. 

Nu sitter jag på bussen på väg hem. Klockan är 20:19 och klumpen i magen släpper långsamt.

 This morning as I sat on the bus to work, the hard lump came back.  Not directly anxiety, but one that you get when you are on full range, prepared for battle.  Ok, now I will have it until tonight when I finish the job, I thought. Looking out the window and watching the landscape roll by.  Sends a message to two of my siblings and to dad. “I’m tired. It doesn’t get better when I sleep. I don’t know if I’ll be able to get through this.” Deep sigh.  Recognize the sad feeling, the same as after the incident with the firefighter I took care of in Solna. Which made me get off the bus and go home crying. Deep sigh.  Not now. Maybe later. At work again … new friends to get to know and to school. A bit annoyed at the night staff who haven’t had time to fill things up. But realize at the same time that it will be the same for them, when I hand over.  We do everything we can. I am impressed with new friends who just jump in and work on. Of course, it is a great responsibility to be the only nurse with intensive care training in the room, with four patienta. And the questions to me come up all the time, from all directions.  Of course it’s ok, and I don’t really suffer from it at all. It does take some of the time I would otherwise have given my two patients. But, I know that if I “educate” and help, then they can move on later, and act independently tomorrow. I help myself, though the lump in my stomach is stretching.  Quick breaks outside the room. On one of the breaks I sit down on the sofa. ICU has made sure that there is a psychologist and a priest with us. So that we can talk about ourselves if we want to. I ask if they have any room to sit in. They have. I tell him I would have gone to him if he was sitting there now.  Receives the offer that we can go there. Aghhhhh … close to tears. Swallow. I don’t have time now, but hopefully tomorrow. One of my patients I can send to the department! Yippee! I’ll pick up the next patient after just an hour. Just have to prepare the bed. Mount new hoses on the resp. Some things I can’t do, since it’s usually our icu nurses who fix.  In thel evening, I manage to relax some actually.

 I have not been able to write any journal notes today, but I have been able to call a relative tona patient.

 Now I’m sitting on the bus on my way home.  It is 20:19 and the lump in the stomach releases slowly.

För din skull. For you.

Det finns en verklighet vi lever i. Du och jag väljer hur vi ska förhålla oss till verkligheten. Det finns förmodligen en mängd alternativ som jag inte ser. Det som jag ser är kämpaglöd, acceptans, dela med sig, hjälpa, ångest, depression, sorg, kraftlöshet. Jag och du som fortfarande orkar leva, vi kan göra lite: “-du som är nere, den här eländessjukdomen kommer försvinna. Du är inte ensam i mörkret. Det finns en hand på din axel. Kom, vi hjälps åt. Tillsammans ska vi orka! Du behövs. Du är viktig. För att du är den du är. Jag bryr mig om dig. Lita på oss i vården. Gör det du kan, för mig. Stanna hemma om du känner dig dålig. Undvik folksamlingar. Hälsa på din granne med ett litet leende. Be (även om du inte tror). Knäpp dina händer och be för mig och alla i vården, för mindre symtom och för lugn och ro i din kropp.”

Det står i media om undermåliga fältsjukhus. Jag vet ju inte hur det är där, för jag har inte varit där. Det kan vara så att de som har att förhålla sig till verkligheten där, inte orkat ta in hela sanningen. I krig och misär finns inte alltid vatten. Sängarna går inte att höja. Inga inbyggda vågar. Trångt. Hos mig finns inte de skydd jag vill ha (fast jag har skydd), jag är orolig över min hud på händerna. Som torkar in på grund av handdesinfektion som inte återfuktar. Jag vill göra mer för patienten, men hinner bara ABC. Det är krig idag. På riktigt. Krig. Vad är viktigast? Vatten i närheten av sängen, eller en fri luftväg i patienten? En säng i ett fältsjukhus eller ingen alls? Handsprit eller ingen alls? Vi bygger ut vården för vi försöker undvika så många dödsfall det bara går. Men gränsen finns där. Din partner kanske inte kommer klara sig. Eller du. Ingen tar dessa frågor, dessa människors liv med en klackspark. Jag stannar till i skrivandet en stund och funderar. Vad avgör idag vem som får intensivvård eller inte? Är det antalet intensivvårdsplatser och personal? Är det personens tillstånd och etiska principer? Just nu verkar begränsningen inte ligga i det första. Alltså betyder det att vi gör rätt. Det är människans tillstånd och kropp som talar till mig/oss. De fyra etiska principerna tillsammans med den sjuka personen framför, berättar tillståndet. Kroppen orkar inte mer. Begränsningen är nådd. Låt mig få dö värdigt. Utan smärta. Eller, det här är möjligt. Hoppet finns där. Så klart att så länge vi har en säng och läkemedel att ge, så länge jag står på benen så ska jag försöka. Jag kan försöka hinna byta blöjan igen, och lägga om trycksåret du fått (för att du varit så instabil att vi inte kunnat röra dig), fast först måste jag hjälpa din medmänniska med andningen, för det kommer alltid först. 

Det är krig idag. I Sverige. Vi har att förhålla oss till det. Alla överlever inte (kanske inte jag). En del får ligga en tid på ett fältsjukhus. Men det här tar slut. Ta hand om dig, stötta de unga när det här är över. Du är inte ensam i mörkret. Det finns en hand på din axel. Kom, vi hjälps åt. Tillsammans ska vi orka! Du behövs. Du är viktig. För att du är den du är. Jag bryr mig om dig.! 

Teamet hjälper dig med andningen. En sån mask vill jag ha, även om det egentligen inte behövs mot det här viruset. Men den är mitt val ändå.

There is a reality we live in. You and I choose how we relate to our reality.  There are probably a lot of options that I do not see. What I see is struggles, acceptance, sharing, helping, anxiety, depression, grief, powerlessness.  Me and you who still can live, we can do a little: “-you are down, this misery disease will disappear. You are not alone in the dark. There is a hand on your shoulder. Come on, we will help together.  You need to be you, you are important, because you are who you are, I care about you, trust us in health care, do what you can, for me, stay at home if you are feeling ill. Greet your neighbor with a smile. Pray (even if you don’t believe). Put your hands together and pray for me and everyone in the care, for less severe symptoms and for peace and quiet in your body. “

 It says in the media about not well equipped field hospitals.  I do not know how it is there, because I have not been there. It may be that those who have to relate to reality there, have not been able to absorb the whole truth.  In war and misery there is not always water. The beds cannot be raised. No built-in scales. With me there are not the protections I want (although I do have protection), I am worried about my skin on my hands.  Which dries in because of hand disinfection that does not moisturize. I want to do more for the patient, but have only time for the ABC. It’s war today. For real. War. What is most important? Water near the bed, or a free airway in the patient?  A bed in a field hospital or none at all? Hand spirit or none at all? We extend care because we try to avoid as many deaths as possible. But the limit is there. Your partner may not succeed. Or you. Nobody addresses these issues, these people’s lives with a heel kick.  I pause for a while and ponder. What determines today who gets intensive care or not? Is it the number of intensive care units and staff? Is it the person’s condition and ethical principles? Right now, the restriction does not seem to be caused by few beds in the first place.  So that means we’re doing the right thing. It is human condition and body that speaks to me / us. The four ethical principles together with the sick person above, states the condition. The body can no longer cope. The restriction is reached. Let me die worthy. Without pain. Or, this is possible.  The hope is there. As long as we have a bed and medicine to give, as long as I stand on my legs I should try. I can try to change the diaper again, and change the pressure sore you received (because you were so unstable that we couldn’t move you), but first I have to help your fellow person with the breathing, because it always comes first.

 It’s war today.  In Sweden. We have to relate to it.  Not everyone survives (maybe not me). Some may spend some time in a field hospital.  But this is ending. Take care of yourself, support the young when this is over. Distance Hug!